Bolt Action - The Soviet Union - Weapons Team (Winter)

Infanteriets vapenteam är en viktig del av varje Bolt Action-armé och ger din styrka stor taktisk flexibilitet. Prickskytteteam, eldkastarteam och lätta granatkastarteam hör till de vanligaste och ställer din motståndare inför flera utmaningar att övervinna.

Prickskytten blev synonym med Röda armén, särskilt under de grymma belägringarna av Stalingrad och Leningrad. ”Prickskytteskolor” inrättades i sönderbombade byggnader och källare, där framgångsrika prickskyttar förde sina färdigheter vidare till ett ständigt växande antal elever – många av dem kvinnor. Den sovjetiska propagandan ägnade framgångsrika prickskyttar stor uppmärksamhet och uppmuntrade en doktrin av ”prickskytteism” bland trupperna. Prickskyttarna använde kikarsikten på antingen ett Moisin-Nagant 1891/30-gevär med repeterlås eller, mer sällan, ett halvautomatiskt Tokarev SVT-40-gevär. Flera olika ammunitionstyper användes, bland annat spårljusammunition och pansarbrytande ammunition. Sovjetiska prickskyttar fanns på kompaninivå och arbetade i team eller ibland på egen hand. Enskilda grupper i Röda armén hade ofta en särskilt utsedd skarpskytt med ett kikarsiktesförsett gevär för att bidra till att kompensera för bristen på eldkraft på långa avstånd till följd av det stora antalet kulsprutepistoler som användes. Sovjetiska prickskyttar blev kända för sin fältmässiga skicklighet, förmåga att förbli oupptäckta och sitt tålamod. De mest framgångsrika prickskyttarna dödade hundratals fiender var – omkring 500 var det högsta registrerade antalet för en enskild prickskytt.

Den lätta standardgranatkastare som användes av ryskt infanteri under andra världskriget var 50mm Infantry Mortar Model 1940 (50-PM 40), en billigare version av den tidigare modellen från 1938. Dessutom fick den sovjetiska armén ett betydande antal 2-tumsgranatkastare från Storbritannien genom Lend-Lease. 50mm-granatkastaren betraktades som en ”kompanigranatkastare”, till skillnad från de tyngre 82mm-granatkastarna på bataljonsnivå och 120mm-granatkastarna på regementsnivå. Till en början tilldelades 50mm-granatkastarna enskilda team på plutonsnivå, men senare samlades de oftare på kompaninivå för att användas i större antal samtidigt. Vapnet var lätt att bära och kunde skjuta spräng- eller rökgranater på över 800 yards avstånd.

Sovjeterna använde eldkastare i stor utsträckning, däribland stationära FOG-1 som grävdes ned för att täcka bunkrar och skyttegravar. På grund av brister i utvecklingen av andra effektiva pansarvärnsvapen lade Röda arméns doktrin stor vikt vid att använda eldkastare både som pansarvärnsvapen och som vapen mot infanteri. De bildade till och med separata motoriserade pansarvärnseldkastarbataljoner 1943. De överlägset vanligaste ryska eldkastarna var de bärbara ROKS-typerna. ROKS-2 utformades med en bränsletank som såg ut som en vanlig ryggsäck och ett munstycke som liknade ett gevär, för att inte dra till sig oönskad uppmärksamhet på slagfältet.

Lådan innehåller:

• Sex figurer i Warlord Resin™
• Plastbaser
• Tre ordertärningar

Dessa figurer är gjutna i vårt nya och förbättrade Warlord Resin Plus™.